Gaza. Very, very impossible.

I söndags var jag på Gazamonologerna som du kan läsa om här. Det var full med folk i lokalen på Södra teatern, och jag som hade stått vid ett bord för Följeslagarprogrammet, smög in när det skulle börja och fick ståplats, lutad mot en pelare. Svenska gymnasieelever läste upp monologerna skrivna av ungdomar i Gaza; texter fyllda av rädsla, sorg och en instängdhet man kunde ta på.

Mellan monologerna spelades det musik och mina tankar gick till familjebesök som jag och en följeslagarkollega gjorde i den palestinska staden Tulkarem på Västbanken i våras. Damen vi besökte bodde i vad som närmast skulle kunna beskrivas som en barack och vi blev erbjudna en plats på hennes säng för en pratstund. Mitt i samtalet ringer telefonen, och hon byter några ord på arabiska med personen som ringer och räcker sedan över luren till min kollega. Av samtalet förstår jag att kvinnan i luren ringer från Gaza. Efter en stund får jag överta luren.
– Hello!, säger en förväntansfull ung kvinnoröst.
– Hello, my name is Sofie, nice to speak to you, säger jag, osäker på vem jag pratar med och varför.
– I am calling from Gaza city! säger rösten. Hon beskriver var hon bor och hur jag kan hitta dit. Vilken gata, nära vilken skola.
– Please come and visit me! Come and visit my family here!
Jag förstår att kvinnan I telefonen är en släkting till damen vi är hos, som själv fått följeslagare på besök. Nu hoppas kvinnan att hon också ska kunna få besök av internationella som kanske kan lyssna, förstå, berätta hennes berättelse, kanske hjälpa henne ut ur Gaza-buren.
– I would love to visit Gaza, säger jag tyst, but you know, it is impossible.
Innan vi lägger på svarar den unga sorgsna kvinnorösten:
–Yes. I know. It is very, very impossible.

"Medan man väntar på att kaffet ska koka, är det alltid lämpligt att lära sig att tala arabiska flytande."

Pippi

"En gång hamnade jag på en middag i talmannens sal, på den tiden när riksdagen låg i Kulturhuset vid Sergels torg. Som bordsgranne fick jag riksdagsledamot Bengtson, en mycket speciell man som fått öknamnet ”Pippi Bengtson”, eftersom han i riksdagen lämnat in en motion om att alla burfåglar borde släppas fria. Under middagen berättade han om hur han vid en resa till Kina fått se den då nyss framgrävda terrakottaarmén. Jag satt och bara gapade. Sen dess har jag velat se den."

Berättat av finaste mormor, som nu skulle vilja besöka Östasiatiska museet där den kinesiska terrakottaarmén för närvarande står och lägger upp strategier för hur de ska inta Stockholm från underjorden.


















Om burfågelsfrågan skulle vara din hjärtefråga, måste jag tyvärr göra dig besviken med att centerpartisten Torsten "Pippi" Bengtson gick bort 1998, varför han inte längre är möjlig att personvalskryssa.

En hög madrasser

I ett svalt, ljust kupolformat rum i den lilla byn Yanoun, utanför den lilla staden Aqraba, utanför Nablus på norra Västbanken, finns det en hög med madrasser. För många gäster! Här kan du somna till getternas och fårens bräkande som låter som en hel hungrig kör av barnsligt ljusa, mörka och utragna, spruckna och gälla djurröster. Och alltid, med en liten klump i magen och med telefonen, västen, kameran och kikaren tätt intill dig på stengolvet. För gästerna som kommer körande uppför kullen på natten, med gula nummerplåtar på sina jeepar, är inte av den sort som du vill dela ut färglada madrasser till.

Tre koppar te

Jag är hemma, och efter två veckor har jag nu börjat landa i Stockholm. Augusti fylls med jobbsökande, hundra koppar kaffe med vänner som man inte sett på länge, teater i lite för kalla parker, glada syskonbarn och sortering av minnen. Hebron har definitivt tagit en permanent plats i mitt hjärta. Jag känner mig löjligt rik som fått chansen att spendera fem månader på Västbanken och jag kommer fortsätta att uppdatera Jerusalem Café med berättelser och intervjuer som jag aldrig hann skriva ner medan jag var på plats. Här på flower street café blir det mer vardagsiakttagelser från ett småkallt och höstigt Stockholm, så slå dig ned, ta ett glas sött te med nana (mynta) och slappna av eller låt dig uppröras, engageras och inspireras.

Jerusalem Café

Jag befinner mig i Israel och Palestina från mars till augusti, där jag framför allt kommer att vara i Hebron för att arbeta med mänskliga rättigheter i programmet EAPPI. Jag bloggar därför vidare på bloggen Jerusalem Café. Välkommen!

Dagens boktips

Rekommenderas varmt! Jag måste erkänna att jag egentligen tänkt spara Sista resan till Phnom Penh för att ha med mig till Västbanken. Men jag kunde inte behärska mig utan började läsa, och läste ut den en vecka innan resan ens börjat.

Jag stötte på Jesper Huor i det senaste numnret av Afghanistan-nytt, i en artikel där han intervjuat en talibanledare. (Jag påpekar återigen att A-nytt är så bra att tidningen ensam är värd ett medlemskap i Svenska Afghanistankommittén. För att inte tala om hur trevligt vi har det i vår lokalkommitté.) Jag blev nyfiken på artikelförfattaren, googlade hans namn och fann boken som fått väldigt bra kritik. Och det var den värd. Jag är inte så bra på kulturrecensioner, (det överlåter jag till G) men annars hade jag kunnat kasta ur mig: "En lysande bit obehaglig samtidshistoria!" Eller nåt sånt.

Brunchklubben pratar reklam på Bakverket

Vi har en brunchklubb, jag och några vänner. Vi äter oss långsamt igenom Stockholms stora brunchutbud samtidigt som vi diskuterar allt som går att diskuteras över starkt kaffe, äggröra och coleslaw. I lördags var vi på personliga Bakverket på Bondegatan, där det serveras stor eller liten frukost med små skålar fulla med bröd, fat med ost, skinka och marmelad, sallad, en skål med kardemummakryddad yoghurt och bäst av allt: en hel termos gott hett starkt kaffe per person. Njutning.

Det fina med vår finfina klubb är förutom bruncherna också diskussionerna. Regeln är enkel, den som bestämmer diskussionstemat bestämmer också plats för brunchen. Inget ämne är för litet, inget för brännande, inget för fånigt. Hittills har vi hunnit beta av riksdagsval 2010, träning och hälsa, hållbar utveckling, hushållsapotek och nu sist: Reklam!

Utan vaniljsula försmäktar jag på denna ö.

När jag jobbade i Butiken så införde butikschefen den impopulära regeln att alla som handlade måste få frågan i kassan om de inte ville köpa veckans produkt. Produkten, som oftast var ett schampo, en deodorant, en hårborste eller nåt liknande, låg i en glasbehållare vid disken med skylten "Om vi inte frågar om du vill köpa den här så får du den gratis!"

Detta resulterade i kunder som ställde en massa fåniga frågor som avledningsmanöver för att så fort de räckt fram sina pengar tjuta: "Du frågade inte! Nu får jag en skrubbhandske gratis!", varpå vi i kassan log elakt och kontrade "köpet är inte avslutat än, jag skulle precis fråga", och så vidare. Det hela kunde bli lite småpinsamt om låt säga en manlig kund kom för att betala en cd-skiva eller ett cykellås, uppenbart stressad, och vi glatt skulle inflika: "Du behöver inte lite nagellackbortagningsmedel också?". En del kunder blev stötta. "Du behöver inte en deodorant?", följdes tre gånger av tio av kundens: "Tycker du att jag luktar svett?" Trots vilda protester från säljarna drev butikschefen merförsäljningsidén stenhårt med olika varor varje vecka. Och det gav resultat. Många kunder vågade helt enkelt inte säga nej utan betalade snällt för hårspray i reseförpackning eller en förpackning tops. Varje morgonmöte avslutades med det hurtiga: "Alla ska få frågan! Om kunden inte behöver varan själv kanske han har någon vän eller famlijemedlem som behöver den! En skallig man har sökert en fru med långt hår!" Butikschefen siktade på att vår enorma försäljning av bomullsrondeller och hårnät skulle leda till utmärkelsen Årets Butik i kedjan. Vilket det om jag inte minns fel, gjorde.

Kvinnan som jag köpte skor av idag måste ha en liknande chef.

Jag: - Hej, jag hade lagt undan ett par skor.
Hon: - Här är dom. Men dom är ganska varma, jag ska sätta i en frottésula i den ena så får du känna skillnaden när du provar. Känn! Mmm! Sulan luktar vanilj! Svalkande va?
Jag: - Ehm, tack... (går runt med skorna en stund). Jag tror att jag föredrar den sulan som ingår, den ger bättre stöd för foten.
Hon: - Visst. Men du kan ju ha vaniljsulan varannan dag, som omväxling för fötterna. Annars har jag en annan sula här, en väldigt bra gummisula. Och vet du, det är den sista i sin sort! Och den tillverkas inte längre! (konstpaus) Och vi råkar ha kvar en enda, och den är i din storlek, 36!
Jag: - Tack, men jag tror att jag tar de här skorna med orginalsulan.
Hon: - Det är den sista sulan som tillverkats i sitt slag!
Jag: - Jo, ja, tack... men jag tror att det bli bra så här.
Hon: (surt när jag betalat) - Ja, jag informerade dig om sulorna i alla fall. Kom inte och säg något annat.